Home

När jag körde barnen till skolan igår upptäckte jag för första gången att det var helt ljust. Idag är det alla hjärtans dag och hela familjen ska frossa i matglädje hos Elias på Beirut Café, en skön kontrast till den ultrasofistikerade fine dining mitt yrke skämmer bort mig med. Som vanligt så här års är jag lite nedstämd och deppig emellanåt och söker efter halmstrån av ljus i tillvaron. Helgen tillbringade jag i Karlskrona för att med Sunneborns och Kronbergs hjälp äntligen bärga det hett efterlängtade guldet på 60 meter på VSM. Tänk att man aldrig lär sig. Jag trodde att min yrkesskicklighet och rutin numera hade gjort att jag inte längre blev nervös på en startlinje utan var bäst när det gäller som i champagnesamanhang. Men när det var dags stod jag där igen med skakande ben och med god hjälp av en inkompetent starter snuvades jag på den ädlaste medaljen trots att jag springer snabbast av gubbarna. Nu lägger jag ned den satsningen och framför allt, den detaljfokuserade livsstilen som familjen fått rätta sig efter. Oj vad skönt det var att frossa i hamburgare, pizza och mackor igen.

Foto: Joel Stockmann

I förra veckan när jag satt ensam hemma vid datorn stannade jag upp och reflekterade i livsnuet. Grått, fattigt, tomt, fult och dött. Jag sluter mina ögon och försöker använda min näsa till att berika upplevelsen av det färglösa nuet. Den svarar inte. Som ett blankt papper utan information. Jag koncentrerar mig igen och känner en liten vag ton av elektronik från apparaterna som surrar svagt och monotont på mitt skrivbord. Jag reser mig frustrerat upp och går långsamt min egen ”walk of smell” i vårt stora luftiga hem. Visst finns här en svagt konstlad, äppelblommig och tvättmedelspudrig doft i tvättrummet. Likaså känner jag en något kryddig hemtrevlig mix i köksregionen. Jag anar också svagt mina barns ljuvliga och högst personliga doftprofiler i deras tysta och nu tyvärr tomma rum. Jag går in till Ragni, som ligger i sängen nedbäddad och djupt försjunken i en verklighetsflyende roman av John Irving, bara för att få känna doften av hennes pulserande trettiosjugradiga gräddoftande hud. Jag lägger mig tyst bredvid och tvingar mig att tänka tillbaks på en härlig och innehållsrik höst med pampigt firande av min femtioårsdag i Champagne, intensiva och succéfyllda turnéer i Asien och USA samt på den uppståndelse som vår doftbaserade teveserie väckt i Norge. Jag borde vara lycklig och tillfreds. Ändå känns det så tomt, så meningslöst och trist.

Map of Champagne nouvelle vague Black

Jag tar mig samman och reser mig, rotar lite i mina osorterade skåp, drar fram tre lager kläder och gör mig redo för att möta naturen. Den på våren och sommaren så vackra, skirt livfulla och briljant färgsatta skandinaviska natur vi har direkt utanför dörren. Ekhagen med blåsipporna, urskogen med ugglorna och den havsdoftande skärgårdsstranden. Jag avslutar med att knäppa översta knappen på min tjocka jacka och öppnar ytterdörren. Chockartat drar varenda muskel ihop sig i panik. Den lilla del av mitt ansikte som inte är täckt av gåsdun pinas av stickande isnålar. Det är så kallt att huden skickar förvirrade signaler till hjärnan om en brännande smärta på kinderna. Och så mörkret. Det förbannade mörkret som lagt sig som en stor svart best över vår tillvaro sedan slutet av oktober. Ett odjur som inte kommer att behaga resa på sig på ett halvår. Jag ser ju för fan nästan ingenting! Några dystert blåtonade gatlyktor nere på den tomma landsvägen på andra sidan kullen, grannens sorgliga adventsljusstakar som alltid blir kvar för länge, som om de krampaktigt vill hålla kvar vid det mänskliga ljus som juletiden ger, flera månader efter att jultomten lämnat oss. Näsan då. Den berömda näsan. Kan inte den ge mig lite livslust? Jag stannar upp och försöker slappna av. Tar av mig handskarna och masserar den djupfrysta kranen som droppar okontrollerat. Drar försiktigt in och känner hur fukten fryser till små iskristaller mot näshåren och det blanka papperet är tillbaks. Jag känner absolut ingenting! Djup koncentration och avslappning. Jo, jag kan faktiskt ana en liten ton av snö och statisk elektricitet, men mer är det inte. När ska det här sluta? Kan inte någon sätta på färgfilmen igen?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s