Home

Ni är flera som hört av er och undrat om jag bara doftat på jorden, fjärilarna och växterna i Singapore. Har champagneexperten lämnat drycken och totalt konverterat till doftreligionen och blivit naturfilosof? Nej då fullt så illa är det inte. Anledningen till att jag spenderade en vecka i det doftande rena paradiset var förstås champagne som vanligt. Det är tredje gången på kort tid som jag styrt min bubbelkosa till Malackahalvöns sydspets och det är givetvis ingen slump. Några av världens största och mest seriösa vinsamlare finns här och intresset för fina viner är ytterst genuint precis som i Hong Kong där jag också har en stabil fanclub. Det som gör den här delen av världen så speciellt intressant är att champagne länge negligerats, men att frapperande många plötsligt övergått till Champagne från de röda vinerna främst för att den friska lätta upprymda drycken passar både det lokala köket, klimatet och kynnet betydligt bättre än de tunga rödvinerna.

Caspulet

Precis som oss Skandinaver, tjeckerna, balterna och ”Beneluxarna” har de upptäckt att det finns så många gömda skatter bland de nya odlarnas boutiqueviner och att prisnivån är mer rimlig än för de flaskor DRC eller Lafite som de jagat i över ett decennium. De mest välbärgade asiaterna har ofta ett stort intresse för västerländsk kultur och här glider champagne helt rätt in i den nya ”östvästkulturen” som håller på att skapas framför allt i Shanghai, Taipei, Jakarta, Bangkok, Tokyo, Hong Kong och Singapore.

Den positiva hälsoaspekten av måttligt vindrickande i samband med måltider är också en stark drivkraft hos den högutbildade eliten till att intressera sig för vin och lämna spriten därhän. Problemet är tyvärr att Asiater tål alkohol väldigt dåligt och jag förstod efter ett tag varför det, som jag först uppfattade det, snålades på champagnemängden till de olika rätterna under måltiderna. Asiater som dricker stora mängder vin och sprit löper större risk att få slaganfall än storkonsumenter i väst. Måttlig alkoholkonsumtion kan visserligen skydda mot både hjärtsjukdomar och hjärnblödningar, men för asiater är den mängd alkohol som anses hälsosam bara hälften så stor som för västerlänningar. Orsaken är att många asiater saknar de enzymer som effektivt bryter ner alkohol. Enligt undersökningar saknar cirka 60% detta enzym. Dessutom har asiater större benägenhet att få slaganfall och hjärnblödningar och för mycket drickande ökar risken för dem. Om en svensk utan problem kan bryta ner tre glas vin bör en asiat däremot sluta dricka efter ett eller två enligt forskarna. Så måttfullheten var inget tecken på snålhet utan bara en logisk försiktighetsåtgärd.champagne007 (kopia)

Min nya inriktning mot lifemaximation, mindfulness och totalt koncentrerat doftande och smakande för att tränga in i varenda molekyl hos champagnerna uppskattas enormt av Singaporianerna och mitt budskap levererat från mannen med det fotografiska doftminnet ses nästan som en revolutionerande upptäckt för dessa nyfikna, kunskapstörstande och härligt öppna människor. Sällan har jag fått så många kommentarer i stil med ”Du har öppnat mina bortglömda sinnen och nu förstår jag varför champagne är den gudabenådade drycken framför alla andra.” Det är förstås oerhört uppmuntrande och tillfredställande att nå sådan effekt av mitt engagerade pedagogiska kall. Det blir ju inte direkt sämre av att jag denna gång var ackompanjerad av en av världens främsta kockar, Eric Frechon på 3-stjärniga Epicure, pampigt beläget i Hôtel Bristol på rue Faubourg i Paris. Ett fyra man starkt kärnteam från den legendariska krogen flög tillsammans med massa franska råvaror över och skräddarsydde sina paradrätter till de förstklassiga champagner jag valt ut till middagarna i dagarna tre. Jag ska sent glömma hur väl Solognecaviar på en bädd av lättrökt makrillspotatispuré gifte sig med 1988 PR, eller hur väl 1964 Moët Grand Vintage Collection och 1955 Mumm Rosé klarade av den bretagnska lammfilén. Det var heller inte förvånande att de asiatiskt inspirerade fiskrätterna av Piggvar och limemarinerad sjötunga klingade klockrent med blanc de blancs så som 1988 Dom Ruinart och 1985 Charles Heidsieck Blanc de Millènaires. Två av middagarna intogs i fulländade Hotel Fullerton Bays matsal The Clifford med en hårt drillad och supertaggad asiatisk ung serveringsbrigad av världsklass. Intresset och mitt eget engagemang för champagnekulturens spridande i denna del av världen har nu blivit så stort att vi tillsammans med Fullerton Bay planerar att starta en Richard Juhlin Champagne Club på plats i höst tillsammans med nya gästspel och middagar.

Den sista middagen hölls i ett av de vackraste privata hem jag någonsin skådat nirvanalikt inbäddat i den botaniska trädgårdens utkanter. Det var faktiskt här jag fick min största personliga kick denna gång. Veckans mest storslagna champagne var den numera mytomspunna och legendariska rariteten 1975 Deutz Aÿ Vinothèque. Ett vin jag upptäckte i Deutz källare inför Millennieprovningen 1999 som endast gjorts i 200 exemplar. Jag undrar om inte denna magnum var den djupaste och mest monumentala jag smakat hittills och de flesta kring bordet var rörande överrens om att det var den största champagne de någonsin mött.

DRC.1

På precis samma olympiska nivå träffade jag ett rödvin med minst lika legendarisk status. Efter champagnerna serverades ett overkligt mört ankbröst till tre drömlika röda viner och eftersom stämningen blivit hög och uppsluppen efter alla champagner och mina kontroversiella utläggningar om att vårt basala doftsinne ligger nära Orangutangernas dito kände jag att jag med gott samvete kunde sätta mig tyst och sluta ögonen och totalt äntra min egen mentala bubbla utan att någon stördes av min associala vinmeditation. Jag har länge förgäves längtat efter den vinorgasm som min första klunk Chambertin gav mig som tjugoåring. Nu hamnade jag nära. Om inte en orgasm så ändå en änglalik besvarad kyss in i universums alla vackraste vrår. De tre 85:orna från världens främsta rödvinsproducent DRC sida vid sida. Jag har testat Romanée Saint Vivant och La Tâche vid pinsamt många tillfällen, men den heliga gralen Romanée Conti har jag bara testat sporadiskt och ifrån allt annat än perfekta årgångar. Nu stod de bredvid varandra och jag kunde kyssa dem varannan gång minutvis med slutna ögon. La Tâche slingrade sig sirligt silkigt runt tungan med en citrusfrisk syrlighet och stram elegans som ingen annan, men när jag lät mig falla hejdlöst in i Contis brunnsdjup blev jag kär! Här finns en svindlande accelererande kraft, en orkestrering och monumental dominans som saknar motstycke. En enklare väg att beskriva vinet torde vara att konstatera att Conti är mer koncentrerad, längre och än mer komplex med toner av lila rosor, asiatiska kryddor, curry, sandelträ, lakrits och mandarin, men den beskrivningen blir så patetiskt mager i jämförelse med min interna megaupplevelse att jag nöjer mig med att konstatera att livet kan vara bedårande vackert om man har redskap och vilja att förstå skönheten i de små detaljernas skiftningar.

Lidingö 22 mars

Richard

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s