Home

Jag sitter just nu och tittar ut över ett lugnt och hänförande vackert naturområde utanför mitt fönster på Lidingö. Det är verkligen lugnet före stormen. Så tyst, så harmoniskt, fortfarande dominerande grönt, bara med små vackra inslag av ockragult och höstrodnad. Har precis varit och lämnat min lille Leo på dagis i samma priviligierat natursköna naturpark och slogs av harmonin i hela naturen och bland alla positiva människor som verkar så utvilade och sugna att komma igång med alla sina lustfyllda arbetsprojekt efter sommarens kraftsamlande semestervila. Jag älskar den här tiden mitt i september när solen fortfarande värmer, men inte är för varm för att sitta i på lunchserveringen. Getingarna är borta och luften är hög och klar, träningslusten och duktighetsanden genomsyrar de flesta av oss så här års. I morgon är det val och det känns som folk älskar tiden just före valet och går omkring med en känsla av att allt det bästa är framför oss. Nystart, friska vindar och förbättring. Tämligen ologiskt egentligen eftersom partierna är så snarlika varandra och alldeles för fega och svaga för att åstadkomma verklig förändring om det nu är det man vill ha. Har vi det inte ganska bra egentligen? Jag skulle vilja ha något starkt politiskt att brinna för, men jag tror att politiken i ett fungerande demokratiskt land som Sverige är ytterst överskattad. Viktigt att rösta javisst, men jag är övertygad om att vi idag formas betydligt mer av internationella strömningar, mediabrus, globalisering, kulturarv och trender och tidsanda än av politiska sakfrågor. Tänk om man kunde rösta på Väderpartiet som kortade ned den svenska vintern, då skulle jag känna samma engagemang som så många svårförklarligt nog gör idag. För ur ett internationellt perspektiv har vi bara ett gigantiskt problem i detta fantastiska land. Vårt klimat och vårt geografiska läge alldeles intill Nordpolen!

Alldeles snart är vi där. Mitt i mörkrets och kylans polarisande ogästvänlighet fjärran från den medelhavslika julivärmen som tydligen gjort folk så glada och nöjda i år. Det verkar som folk på allvar tycker att tre veckor, Ja det var faktiskt inte mer, jag har kollat, av dagar med en temperatur över 25 grader är så mycket att vi gärna kan tänka oss fem månader med minusgrader.

Jag kanske inte borde uttala mig eftersom jag inte var hemma en enda av dessa värmeböljedagar. Jag tog min vana trogen familjen till Medelhavet en hel månad eftersom jag inte vågar riskera att den heliga gemensamma semestern ska regna bort. Ja det var ett felbeslut i år. Jag vet! Jag hade så gärna upplevt den där skärgårdsnatten då man kunde sitta kvar natten ut med t-shirt, men kan inte låta bli att undra om den verkligen infann sig i år?

Själv upplevde jag flera sådana nätter då jag efter varje sen middag på Mallorca, låg ensam och spritt språngande naken på vår terrass spanande upp mot stjärnhimlen fullt upptagen med min hobby att räkna stjärnfall. Aldrig svettigt, aldrig för kallt. Samma silkeslena vädersmekning natten ut. Var det verkligen så i gamla Svedala?

Det var verkligen underbart att ligga där tills den kvällen då våra engelska grannar låst sig ute och ljudlöst smög runt hörnet för att klättra in genom badrumsfönstret då de glömt kvar nyckeln i rummet. De var så ljudlösa att de inte märkte den nakne svenske mannen innan han gallskrek trampad på tån. Pinsamt och skrämmande men annars säger det faktiskt det mesta om hur avslappnade och hemtama vi kom att känna oss på de brittiskägda familjehotellet Reads i annars tämligen gudsförgätna Santa Maria del Cami. Det pratas ofta om en oas mitt i ingenstans, men sällan är det mer passande än här. Ett stenkast från flygplatsen och 20 minuter från kloakstinkande Barcelona-wannabeen Palma ligger hotellet utslängt på slätten några kilometer från den oväntade vildmarken och de vackra Tramuntanabergen som pampigt tornar upp sig i fonden. Vi hittade hotellet i fantastiskt pålitliga guiden Relais Châteaux och häpnade över hur billigt det var speciellt i jämförelse med i och för sig makalöst fantastiska Grand Hotel Timeo i Sicilianska Taormina där vi spenderade de första två semesterveckorna. När vi kom fram till Reads blev vi först lite besvikna då vi fick höra att både Relais Châteauxnomineringen och Guide Michelinstjärnan var historia, men ju längre vi stannade kände vi att just detta kanske var en välsignelse. Atmosfären var ytterst avslappnad och servicen mer informell och personligt vänligare för en barnfamilj som vår när prestationspressen lättat en smula.

Vi fick också höra dråpliga historier om ledningen som förde tankarna till Basil Fawltys hotelledarskap, men när vi lärt känna Viv och hans familj förstod vi hur underbara de var. Med bästa torra brittiska humor bemöter han sina gäster på ett något krävande vis, men jag älskar det. Han är med rätta superstolt över sin skapelse där han varit delaktig i varje spadtag sedan begynnelsen 1988 och vet sitt värde och ser mötet med gästen som ett ömsesidigt respektfullt bemötande. Så ser jag personligen på varje restaurangbesök. Går man på världens finaste krogar kan man inte bara kräva. Man bör kunna föra sig respektfullt och kunskapsinitierat så att man till fullo kan ta till sig just mötet mellan, kock, personal och gäst. Först när den symbiosen uppstår skapas stor konst. Så sker på Spanskbrittiska Reads. Åk dit och sätt er på terrassen och ta med er en flaska 1998 Dom Pérignon P2 och betala en spottstyver i korkavgift tillsammans med tryffelpollentan och sitt kvar in på småtimmarna och låt sommarnattsvinadrna smeka ert intellekt. Eller ta ett tufft bergspass på cykel i naturreservatet

Tramuntanabergens vildmark med den Uruguayanske receptionisten Damien i några timmar så får ni se varför Mallorca en gång ansågs vara ett så vackert turistmål innan charterturismen förstört stränder och tätorter. Några timmar bort ligger Deija, men favoritplats på ön med ett världsklasshotell i form av overkliga La Residencia, så vackert beläget att jag fattade beslutet om min nästa bok just där med ett glas Taittinger i handen.

Sommarens starkaste minne? Tyskland-Brasilien 7-1

Sommarens största naturupplevelse? Vandringen på Etnas kokande vulkansluttningar med mina barn.

Största matupplevelse? Es Raco des Teix, Deila Mallorca. Utan barn och kvinna satt jag själv och studerade det fullkomligt perfekta serviceskådespel som de unga tyska servitriserna spelade upp. Det var helt i linje med VM-sommarens tyska passningsspel mot brasilien. Som små Philip Lamm dansade de perfekt mellan borden med gastronomiskt fulländade rätter och naturskådespel i bakgrunden. Största vinsensation? Jag som inte brukar vara så förtjust i spanska viner blev helt överkörd av njutning av 2008 Vega Sicilia Valbueno.

Största champagneupplevelse? Efter vårens storskaliga provningar med 600 champagner hos Decanter i London och den totala genomlysningen av alla existerande prestigechampagner handlade sommarens bubbelupplevelser mer om just helhetsupplevelsen. Då blir topparna, en 2000 Roederer Rosé på Timeos Terrass när Etna hade ett litet lagom tryggt utbrott. Nyss nämnda 1998 Dom Perignon P2 och 2004 Cristal på superrelaxade Reads Hotel.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s